:)

helg har jag minst sagt haft. Nu är det söndag kväll och jag tänker strax gå och sova. Helgen har bestått av Rockoff, festande, svenskar, arken och jobb men även tragedi och ett dödsfall inom släkten. Så jaa, jag har lite svårt att veta vad jag ska skriva nu. Återkommer nog imorgon. Ska försöka göra morgondagen till en lugn dag, kanske skippar Rockoff helt t.o.m. vi får se. Jag har en massa tankar som snurrar, både glada och ledsna så jag har lite svårt att tänka klart för stunden. Som tur är har jag min lillebror här nu iaf, så jag slipper vara ensam. För även om jag inte orkar prata om något så förstår han. Det är en skön känsla. Jag vet att han är här, så jag slipper vara ensam men samtidigt behöver jag inte säga något heller för han förstår. Det är alltså dödsfallet som tagit mig hårdast. Jag känner mig tom, sårbar och känslosam. Det senaste dödsfallet som tog mig hårt var farfar. Då fick jag beskedet i skolan , rasten innan sista lektionen. Jag höll minen och var tyst sista timmen , vägen hem men sen hann jag bara in med mina grejjer och så gick jag ut på promenad. Jag gick till träsket och där brast det. Minns inte hur länge jag grät, men det var verkligen som om tårarna aldrig skulle ta slut. 

Den som nu gått bort har varit lite som en extra farfar för mig då han kom in i mitt liv 09 och farfar gick bort 07. Jag kände inte Bob så väl då jag inte träffat honom mer än intensivt 2 ggr. Först reunionen här på Åland 09 och sen i USA nu i juni. Jag är så tacksam för att vi åkte, hade vi inte gjort det hade jag ångrat mig. Men trots det så känns det som att jag verkligen kände honom ändå, vi fick en bra connection direkt. Så det känns verkligen tomt utan honom även fast jag inte träffar honom ofta så har han nu funnits där i 2år. Och nu är han bara borta. 

Efter att jag läst nyheten som hans dotter Leslie skrev på vår släktsida på fb så fann jag inga ord. Men jag kände att jag måste berätta om det för någon och jag valde att ringa hem eftersom ingen av mina föräldrar har fb. Jag ville göra mig säker på att dom fick höra det av mig (alt Sofi lr Svante ifall de redan hunnit se det) och inte av nån "på stan". Jag kände mig inte gråtfärdig, men jag hann inte säga mer än "Hej" jag har en sak att berätta till pappa som råkade vara den som svarade innan jag samtidigt som jag försökte får ur mig beskedet brast i gråt. Jag fick inte heller i mig mycket av salladen som jag hade till middag, hunger känslan och aptiten hade försvunnit. 

Jag känner att detta inlägg inte har varken bra språk, flyt eller sammahang men jag behövde få skriv det och nu är det gjort. Det känns tungt och jag det känns i halsen, ni vet som en "klump". Hur länge det kommer vara jobbigt så vet jag inte. Nu är jag inne i stadiet: "Jag ångrar att jag inte,.: 

- Hunnit lägga upp USA bilder på fb så att han kunde få se dem. 
- Att jag inte berättade för honom hur mycket han betydde och fortfarande kommer betyda för mig. 

Hur många stadier och tid jag behöver vet jag inte. Men jag tar dödsfall hårt när det gäller någon som för mig i hjärtat var nära. Må du vila i frid Bob, du är redan oerhört saknad ! 

Nu ska jag försöka sova, imorgon är en ny dag som innebär jobb för min del. Vad jag sen ägnar kvällen åt för tiden utvisa. Nu vill jag bara sova. 

God natt !