:)

Innan jag kommer till vem/vilka jag vill ge ett stort tack till såå tänkte jag bara meddela att idag är en mycket bra och effektiv dag ! Lagom till att solen nu kommit fram så har jag redan hunnit göra följande: 

-Städa akvariet !
-DISKA ! 
-PLOCKA ! 
-Gärna dammsuga
-Fixa Lillemors kort

-Plugga hälsa & matte !
-Gymma !

Och så småningom ska jag iväg o gymma ! Woopwoop ! Förståss såå är det ju pluggandet som blivit lidande, meen jag SKA läsa en stund efter gymmet & före middagen och sen efter matchen ikväll. Jag bara måste. 

För att komma fram till dagens rubrik så har jag precis skrivit klart texten som jag ska skriva ner i Lillemors kort. Men samtidigt som jag skrev det så kom jag på att det är ett par till personer som förtjänar ett tack. Personer som både direkt och indirekt stöttat/hjälpt mig genom dessa 6månader. Personer som lyssnat, sporrat o fått mig att jobba extra hårt på gymmet. 

Lillmor är förståss den person som hjälpt mig allra mest, i kortet som hon ska få är det redan tryckt tack tuuuusen ggr, men det räcker inte. Förutom det så ska denna texten skrivas ner: 

Jag spelade match i onsdags, men jag  spelade bara en period (15min + sudden death 5min).

Det går knappt att beskriva känslan jag känner när jag vinner en närkamp, hinner först fram till bollen, när jag är stark nog att dribbla förbi spelare efter spelare och får höra min tränare ropa ”Bra Hanna !". Då är känslan av lycka total och den är bland de bästa känslor man kan få känna.

Detta hade jag aldrig fått uppleva igen om det inte varit för din skull. Utan din hjälp och ditt stöd hade jag aldrig orkat gå till gymmet.  Men jag har gjort det, dag ut och dag in och jag ska fortsätta göra det. För nu vet jag att det går att komma tillbaka, det går att bli starkare, det går att bli ännu bättre.

Stort TACK !

Förutom Lillemor så är det som sagt ett par till personer som förtjänar ett tack: (ingen speciell ordning) 

*Malin Pussinen, som indirekt genom sin blogg hjälpt mig att orka kämpa vidare. Malins korsband gick av ett par månader innan jag skadade mig och hennes otroliga vilja och kämparglöd att komma tillbaka smittade av sig på mig. Malins skada var värre, men hon såg ändå ljusare på vardagen än vad jag gjorde. DÅ insåg jag att jag måste ta tag i rehaben på allvar. För om Malin tog sig tillbaka , då skulle jag också klara det. Malin har en riktig vinnarskalle, har hon satt upp ett mål så tar hon sig dit, no matter what. Det beundrar jag ! Önskar ibland jag var lika psykiskt stark som vad hon är. 

*Mitt lag, som både direkt och indirekt fick mig att kämpa ännu mer. Både deras vinster & förluster fick mig att kämpa ännu hårdare samt frågan: Får inte du komma tillbaka snart? Det hjälpte mig massor, och jag är så otroligt glad att jag har så fina tjejjor i mitt lag.

*Niclas Söderlund, min gamla tränare & vår förenings "boss". Han har stöttat o förstått mig när jag beklagat mig/ berättat hur gärna jag vill komma tillbaka. Han har också skadat sitt knä, så han förstod precis. Dessutom var han med på den träningen när skadan skedde. Han är och kommer alltid vara en förebild för mig. Han har skadat sitt knä flertalet gånger, men alltid tagit sig tillbaka. Han är stark !

*David Johansson, en vän som också varit knäskadad. Han har, likt Nicke funnits där och lyssnat när jag tyckt allt kännts hopplöst. Han har lyssnat, stöttat och varit ett stort stöd för mig. 

*Jennifer Schönberg, min fina vän som har axeln skadad. Vi har tillsammans kämpat på gymmet, och utanför. Tillsammans har vi stöttat o peppat varann. Hon är en underbar vän som jag aldrig vill förlora. Hon har lyssnat och hjälpt mig igenom detta helt otroligt mycket bara genom att finnas där. Vi har upplevt massor tillsammans & hon finns alltid där, no matter what.