<3
Jag vet inte var jag ska börja, den senaste veckan har minst sagt varit omtumlande. Innan dess var jag bara slö på att uppdatera.
Den 10.2 var jag ut med mina fina vänner & firade att jag fyllt år! Vi (aka våra kockar snabben & törna) lagade underbart god mat, vi lyssnade på bra musik, vi drack vin, vi shottade, vi spelade spel & vi drog ut! Det var en underbar kväll!
Den 11.2, min farfars födelsedag (sände många tankar <3). Vi satt på Bagel street café & åt frukost. Pratade på om det ena och det andra. Då kom samtalet, samtalet från min mamma. Samtalet där mamma berättade att farmor låg på sjukhus, igen. Egentligen inget förvånande då min stackars farmor åkt in och ut ganska flitigt de senaste åren. Hon hade fått en stroke och ramlat. Men , mamma tillade denna gången: "det ser inte ljust ut".
Jag bröt ihop, grät offentligt i min vän Törnas famn. Jag kände mig svagst på jorden. Jag kände mig hjälplös, och jag kände mig dum. Dum för att jag inte tog mig tid att hälsa på henne under mitt senaste besök hemma. Dum för att jag inte hälsat på henne så mycket som jag borde osv.
Medan mina vänner städade lägenheten satt jag ute i en okänd trappuppgång och pratade i telefon. Pratade med faster, med syster S och slutligen med mamma igen. Jag bestämde mig för att åka hem. Jag kom iland vid 23, då var läget stabilt med farmor så jag åkte hem , kramade mamma och sov. Dagen efter åkte vi in till sjukhuset. Min stolta fina farmor, låg fridfullt i sängen och sov. Hon sov länge, när hon sedan vaknade till kunde hon inte prata. Hon snubblade, fumlande, mummlande. Stroken visade sig.
Vi satt vid hennes sida ett par timmar, mamma och faster pratade om annat. Jag fann inga ord. Jag satt och tittade på henne, hon såg så fridfull ut. Min finafina farmor. Senare var det dags att åka därifrån, jag gick fram till henne, tog hennes hand och kände hur tårarna brände under ögonlocken. Jag fick inte fram några ord.
Vi åkte på kalas, mammas & pappas gudbarn fyllde 12år. 12år, jag kommer bra ihåg hennes dop. När hon blev satt i min famn och drog i mitt hår. Jag var 8år, och brydde mig inte om det. Hon var ju så liten och oskyldig. Annat var det nu, men det tänkte jag inte skriva om. Men jag reagerade på hur stor hon blivit.
Efter middagen åkte vi tillbaka till sjukhuset, jag satte mig vid farmors sida och höll hennes hand. Höll den i timtal, pratade med henne när hon vaknade till, och strök håret ur hennes ansikte. Min starka fina farmor, låg nu här , ynklig och liten i en stor säng. Att det här skulle vara samma kvinna som blivit arg på mig för att ha smakat på pepparkaksdegen när vi bakade pepparkakor för många år sedan var för mig svårt att förstå.
Jag och faster satt där i många timmar, innan vi beslöt oss för att fara hem till henne. Vid 02 kom pappa och hämtade hem mig. Det bör tilläggas att han kom hem med färjan från en skidresa.
Dagen efter valde jag att vara hemma istället för iskolan. Åkte in till stan med pappa, gjorde ärenden och besökte farmor. Hade en annan känsla i kroppen, en känsla av frid. Tog en paus och åkte och åt pizza med mamma för att sedan åka tillbaka till sjukhuset igen. Jag satte mig vid hennes sida, höll hennes hand, pratade lugnande med henne, försökte förstå vad hon sa.
Vid 8 kom mamma och brorsan dit, de stannande en stund och sen beslöt vi oss för att åka hem. Farmor var stabil, lugn och fridfull. Jag visste inte då om jag skulle få se henne igen men ville inte säga hej då. Men det blev sista gången, mina sista ord till min farmor blev "God natt, sov gott".
Morgonen därpå satte jag mig på färjan för att åka mot skolan. Kände mig lugn.
Dagarna i skolan blev dock inte de bästa, gick på alla lektioner, men var inte mig själv. Men jag gjorde vad jag skulle göra. Tisdagen onsdagen var bedrövliga. Låg isängen båda kvällarna , tittade på serier, sov. Var helt slut i kroppen, ledsen och förtvivlad om vartannat. Orkade inte, ville inte träna.
På torsdagen vände det, vi hade drama med pappa PP, körde alpin barmarksfys, det var skönt för benen att få jobba lite! Sedan var jag bollkalle & målvakt, och det var roligt. Fick tillbaka lite gnista, kände nästan igen mig själv. Avslutade dagen med skidor, underbart!
Torsdagen var första kvällen jag kände för att träna, så det blev 1½h styrka, och skönt var det! Trots att fysen kändes i benen!
Sen kom fredagen, skridskodag på förmiddagen och möte med Riksidrottsmuseét på eftermiddagen. Bra dag! På kvällen blev det volleyboll, första gången jag spela sen knäskadan! SÅÅHÄÄÄÄÄR KUUUUUUUL!
Lördag, 18.2. Dagen jag aldrig glömmer.
Kunde inte åka hem på fredagen då jag & Rebecca jobbar lördagar på innebandyskolan. Vi kom iväg i tid och hade lite dötid innan vi börja. Jag bestämde mig för att kolla facebook. Där, får jag läsa att min farmor somnat in, på FACEBOOK! Jag blev ledsen, förtvivlad och arg på samma gång. VEM är så dum att man skriver ut det på fb?!?!?
2min till jobb, jag kan bryta ihop eller jag kan bita ihop. Valde det senare & men dagen blev tuff. Men, jag klarade det. Tack vare att våra knattar är så fina och Rebecca är som hon är! (:
Påvägen hem ringde min faster och då brast det. Åkte som planerat hem på kvällen. Jag åkte till Göran, för att träffa mina vänner. Och behöver jag säga annat än att jag har världens bästa?! Så himla skönt att få återse fina gänget igen och få prata med Sara <3 Somnade sedan i vanlig ordning på soffan, men fina omtänksamma Göran lyckades väcka mig och få mig att flytta mig 2m och sova på en madrass istället för att slippa vakna upp med nackspärr, tack kompis!
Idag är det söndag, och dagen har spenderats med familjen. Syster T & henne sambo kom på kaffe och vi har pratat, spelat kort och jag har masserat. En mysig eftermiddag helt enkelt. Precis vad jag behövde!
Nu ligger jag i min obekväma säng på rummet på Lillsved.
Jag har svårt att avgöra hur jag egentligen känner mig. Ett liv fast i en säng är inget riktigt liv, och verkligen inte ett liv min farmor skulle vilja leva. Jag är ledsen för att ha förlorat henne till andra sidan, men jag vet att hon är lycklig över att få återförenas med farfar! <3
Vila i frid farmor <3
Den 10.2 var jag ut med mina fina vänner & firade att jag fyllt år! Vi (aka våra kockar snabben & törna) lagade underbart god mat, vi lyssnade på bra musik, vi drack vin, vi shottade, vi spelade spel & vi drog ut! Det var en underbar kväll!
Den 11.2, min farfars födelsedag (sände många tankar <3). Vi satt på Bagel street café & åt frukost. Pratade på om det ena och det andra. Då kom samtalet, samtalet från min mamma. Samtalet där mamma berättade att farmor låg på sjukhus, igen. Egentligen inget förvånande då min stackars farmor åkt in och ut ganska flitigt de senaste åren. Hon hade fått en stroke och ramlat. Men , mamma tillade denna gången: "det ser inte ljust ut".
Jag bröt ihop, grät offentligt i min vän Törnas famn. Jag kände mig svagst på jorden. Jag kände mig hjälplös, och jag kände mig dum. Dum för att jag inte tog mig tid att hälsa på henne under mitt senaste besök hemma. Dum för att jag inte hälsat på henne så mycket som jag borde osv.
Medan mina vänner städade lägenheten satt jag ute i en okänd trappuppgång och pratade i telefon. Pratade med faster, med syster S och slutligen med mamma igen. Jag bestämde mig för att åka hem. Jag kom iland vid 23, då var läget stabilt med farmor så jag åkte hem , kramade mamma och sov. Dagen efter åkte vi in till sjukhuset. Min stolta fina farmor, låg fridfullt i sängen och sov. Hon sov länge, när hon sedan vaknade till kunde hon inte prata. Hon snubblade, fumlande, mummlande. Stroken visade sig.
Vi satt vid hennes sida ett par timmar, mamma och faster pratade om annat. Jag fann inga ord. Jag satt och tittade på henne, hon såg så fridfull ut. Min finafina farmor. Senare var det dags att åka därifrån, jag gick fram till henne, tog hennes hand och kände hur tårarna brände under ögonlocken. Jag fick inte fram några ord.
Vi åkte på kalas, mammas & pappas gudbarn fyllde 12år. 12år, jag kommer bra ihåg hennes dop. När hon blev satt i min famn och drog i mitt hår. Jag var 8år, och brydde mig inte om det. Hon var ju så liten och oskyldig. Annat var det nu, men det tänkte jag inte skriva om. Men jag reagerade på hur stor hon blivit.
Efter middagen åkte vi tillbaka till sjukhuset, jag satte mig vid farmors sida och höll hennes hand. Höll den i timtal, pratade med henne när hon vaknade till, och strök håret ur hennes ansikte. Min starka fina farmor, låg nu här , ynklig och liten i en stor säng. Att det här skulle vara samma kvinna som blivit arg på mig för att ha smakat på pepparkaksdegen när vi bakade pepparkakor för många år sedan var för mig svårt att förstå.
Jag och faster satt där i många timmar, innan vi beslöt oss för att fara hem till henne. Vid 02 kom pappa och hämtade hem mig. Det bör tilläggas att han kom hem med färjan från en skidresa.
Dagen efter valde jag att vara hemma istället för iskolan. Åkte in till stan med pappa, gjorde ärenden och besökte farmor. Hade en annan känsla i kroppen, en känsla av frid. Tog en paus och åkte och åt pizza med mamma för att sedan åka tillbaka till sjukhuset igen. Jag satte mig vid hennes sida, höll hennes hand, pratade lugnande med henne, försökte förstå vad hon sa.
Vid 8 kom mamma och brorsan dit, de stannande en stund och sen beslöt vi oss för att åka hem. Farmor var stabil, lugn och fridfull. Jag visste inte då om jag skulle få se henne igen men ville inte säga hej då. Men det blev sista gången, mina sista ord till min farmor blev "God natt, sov gott".
Morgonen därpå satte jag mig på färjan för att åka mot skolan. Kände mig lugn.
Dagarna i skolan blev dock inte de bästa, gick på alla lektioner, men var inte mig själv. Men jag gjorde vad jag skulle göra. Tisdagen onsdagen var bedrövliga. Låg isängen båda kvällarna , tittade på serier, sov. Var helt slut i kroppen, ledsen och förtvivlad om vartannat. Orkade inte, ville inte träna.
På torsdagen vände det, vi hade drama med pappa PP, körde alpin barmarksfys, det var skönt för benen att få jobba lite! Sedan var jag bollkalle & målvakt, och det var roligt. Fick tillbaka lite gnista, kände nästan igen mig själv. Avslutade dagen med skidor, underbart!
Torsdagen var första kvällen jag kände för att träna, så det blev 1½h styrka, och skönt var det! Trots att fysen kändes i benen!
Sen kom fredagen, skridskodag på förmiddagen och möte med Riksidrottsmuseét på eftermiddagen. Bra dag! På kvällen blev det volleyboll, första gången jag spela sen knäskadan! SÅÅHÄÄÄÄÄR KUUUUUUUL!
Lördag, 18.2. Dagen jag aldrig glömmer.
Kunde inte åka hem på fredagen då jag & Rebecca jobbar lördagar på innebandyskolan. Vi kom iväg i tid och hade lite dötid innan vi börja. Jag bestämde mig för att kolla facebook. Där, får jag läsa att min farmor somnat in, på FACEBOOK! Jag blev ledsen, förtvivlad och arg på samma gång. VEM är så dum att man skriver ut det på fb?!?!?
2min till jobb, jag kan bryta ihop eller jag kan bita ihop. Valde det senare & men dagen blev tuff. Men, jag klarade det. Tack vare att våra knattar är så fina och Rebecca är som hon är! (:
Påvägen hem ringde min faster och då brast det. Åkte som planerat hem på kvällen. Jag åkte till Göran, för att träffa mina vänner. Och behöver jag säga annat än att jag har världens bästa?! Så himla skönt att få återse fina gänget igen och få prata med Sara <3 Somnade sedan i vanlig ordning på soffan, men fina omtänksamma Göran lyckades väcka mig och få mig att flytta mig 2m och sova på en madrass istället för att slippa vakna upp med nackspärr, tack kompis!
Idag är det söndag, och dagen har spenderats med familjen. Syster T & henne sambo kom på kaffe och vi har pratat, spelat kort och jag har masserat. En mysig eftermiddag helt enkelt. Precis vad jag behövde!
Nu ligger jag i min obekväma säng på rummet på Lillsved.
Jag har svårt att avgöra hur jag egentligen känner mig. Ett liv fast i en säng är inget riktigt liv, och verkligen inte ett liv min farmor skulle vilja leva. Jag är ledsen för att ha förlorat henne till andra sidan, men jag vet att hon är lycklig över att få återförenas med farfar! <3
Vila i frid farmor <3
Kommentarer
Trackback
