:)

07.00 Var jag där, duschade och bytte om till det snygga operations "nattlinnet" 

Jag åt förebyggande tabletter, fick dropp och fick streck målade på mitt knä. 

Jag rullades in i en op-sal. Inte lika stel och skräckinjagande som ÅHS.

Fick träffa en narkosläkare och flertalet sköterskor. De presenterade sig fint vid namn, jag kommer knappt ihåg nått av dem. 

Jag kände mig sömnig, och sen minns jag inget mer. 

---

Vaknade sedan på ett främmande ställe och såg en säng och Erkki gå in mot op-salen. Somnade om. 

Rullandes in på "mitt" rum. Fick sova. Hade en fantastiskt omtänksam sjukskötare. Behövde inte ens be om att få telefonen från garderoben! Åt frukost vid halv 2 ish.

 

Inhoppandes på kryckor kom sjukgymnasten, snacka om sympati! ( ;)) skämt o sido! Fick bra information, svar på frågor jag inte hunnit ställa och de jag ställde. 

 

Pratade med ortopeden som var nöjd med op:en. Ett nytt korsband och en bit av en mensik bortskuren. Information om framtiden. Hopp, ett löfte om att jag kommer kunna vara tillbaka nästa säsong. OM jag vill det. (snälla inga kommentarer om att jag inte borde) 

Praktisk info från sjuksyrran, tid till sjukgymnasten och stygnborttagning! På med kläder & "taxi" Sara via apoteket och hem! Hem, fullt med kuddar i sängen, vattenflaska, banan min dator och en stund för mig själv. Jag vet att man inte ska va ensam efter en operation. Men det handlade om max 30min. Sara och Linn skulle iväg och Henrik hade en stund kvar iskolan. Men det var ganska skönt att få fundera lite :)

Eftersom jag intog frukost 13.30, blev det väl lunch vid 18 och så glass till middag sen då! haha nå jag har ätit iaf, och känner att jag varit hungrig , inte bara ätit för att! (Y) 

Förövrigt var syrran här en sväng, och när Henrik var på träning såg jag på film och åt B & J glass =). Satt fastklistrad och när den var slut kom han hem, tajming! 

 

Nu är han hemma och vi ska just sova, de sa att jag skulle få ondare mot kvällen, för att lokabedövningen skulle släppa men än har jag inte känt nått :) Har kört ispåsar i omgångar och jag har inte just ont alls :) Funderar om jag borde ta nått i förebyggande syfte, så att jag får sova hela natten. 

Men det känns nästan för bra för att vara sant, och mitt humör har totalt vänt. Nu är jag äntligen påväg, vägen är lång men jag är påväg, tillbaka. Men så har jag en fantastisk grupp människor omkring mig. Ingen nämnd ingen glömd. Men måste ändå nämna en. För det är stor skillnad på att höra av sig via telefon, facebook, eller ses nån timme per dag (ta det ej på fel sätt, uppskattar ALLT!) och att spendera nästan all tid ihop. För hur man än vrider och vänder på det så går det inte att tänka positiv och glad under hela en skadeperiod. De som inte är närmast märker det ej, men personen närmast kan man inte dölja något för. För han ser det och gör allt för att få mig att se det positivt igen. Utan honom vet jag att detta hade varit sjukt mycket tyngre. Utan honom hade jag inte mått lika bra som ja faktiskt göra. Utan honom hade vägen tillbaka varit längre. Utan honom vet jag inte om jag orkat. Utan honom vet jag inte var jag varit idag. Idag är jag, trots omständigheterna otroligt lycklig. Tack! <3